Just som de flesta packat ner de sista julstjärnorna och prydnadstomtarna ser det ut som om Sverige faktiskt kommer att få en statsminister. Si så där fyra månader efter valet. Talmannens tålamod har prövats, emedan förvånade väljare följt schackspelet där ingen verkar ha kunnat förutsäga konsekvenserna. Teorier har etablerats och fallit som furor.

Några orkar fortfarande spekulera men jag väljer att stänga dörren om Riksdagsvalet liksom jag gjorde om förrådet med julprydnader idag.  Med viss sorg och vemod. Sannolikheten att L och C skulle vara så smarta som jag en gång hoppats är för liten för att fortsätta nära mina drömmar.

Istället blickar jag ut mot Europa och ser med tillförsikt på sammanbrottet i Storbritanniens utbrytarförsök från den Europeiska gemenskapen och fredsprojektet EU. Brexitavtalet, som sammanfattar villkoren för utträdet, blev igår nedröstat och det med råge, 432 mot 202 röster i Parlamentet. Detta 1,5 år efter folkomröstningen som ”lämna” sidan vann med 52% mot ”stanna” sidans 48%.

Det säger mig två saker:

  1. Bevisligen är det mycket svårt att ta sig ur ett samarbete som man är djupt förankrad i och det gör olidligt ont att lösgöra sig från band som ligger i ens DNA. Jag hoppas att Storbritannien därmed har avskräckt andra som eventuellt när liknande utopiska förhoppningar.
  2. Det finns en chans till en ny folkomröstning och en sådan skulle troligtvis falla ut till ”stanna” anhängarnas fördel då kunskapen om vad det innebär att lämna EU ökat avsevärt i samhället. Därmed kunde den senaste tidens resursslöseri läggas till handlingarna och lämnas till historikernas frosseri.

Som Donald Tusk, Europeiska Rådets President, twittrade igår: ”If a deal is impossible, and no one wants no deal, then who will finally have the courage to say what the only positive solution is?”

Återigen handlar det om mod – politiskt mod att se läget för vad det är och våga ta ett steg tillbaka för att påminna sig om vem man är och vad som är viktigt på riktigt.

Gör om och gör rätt. Ni också.