Vad är det som slår ifrån?
Tydligen är det en rest av grottmänniskan; vår tendens att fokusera på det som oroar och snabbt komma över det som glädjer. En grundförutsättning för artens överlevnad var att den (människan alltså) var ständigt uppmärksam på eventuella faror och beredd att antingen fly eller fäkta. De som njöt av utsikten och luktade på blommorna blev kortlivade och fick därmed aldrig sprida sina gener vidare.
Det kan vara en anledning till att så många fler tenderar att ”lika” och dela skrämmande rubriker (ibland utan källkritik) än positiv utveckling. På samma sätt påverkar det nyhetsrapporteringen - det är helt enkelt det vi är oroliga för som vi vill veta mer om; det är intuitivt.
Så varför i hela världen är vår krisberedskap fortfarande inte god?
Om vi inte lyckats slipa bort uppmärksamheten på hot och fara på horisonten - varför är vi så få som fortfarande planerar för hur vi ska göra omutifallatt faran infinner sig i vår vardag? Trots att vi uppenbarligen tänder på informationen om själva risken så är det något som slår ifrån och inte låter impulsen gå vidare till ett för människan annars naturligt konsekvenstänk.
Det är egentligen inte konstigare än så - att tänka ett steg till. Om det sker utanför min dörr. Eller i min kran. Eller i mina elutttag. Vad gör jag då? Hur många har tillräcklig batterikraft, värmekällor, ljuskällor och vattendunkar för att klara sig de tre föreskrivna dygnen? En transistorradio som går att veva upp för att höra nödvändig information på P4 när alla skärmar slocknat?
Som politiker och Hemvärnssoldat skulle jag känna mig mycket tryggare om fler tänkte på konsekvenserna. För om och när det händer, oavsett hur litet eller stort, så är det tillsammans - med gemensamma krafter - som vi kommer att ta oss genom det. Ingen myndighet kan lösa en kris helt ensam. Ingen Försvarsmakt kan fungera över tid utan civilsamhällets stöd. Då är det bra om inte civilsamhället rasar ihop dag ett för att Wi-FI går ner.
Så hitta ditt lilla uns av grottmänniskan. För artens överlevnad.
