Spanarbloggen

Efter tjugo års stöd lämnade vi den svaga demokatin åt en oundviklig implosion. Den saknar styrkan att ge stadga och upprätthålla de mest grundläggande rättigheterna. De administratörer och soldater som tränats och utbildats må ha fått färdigheterna men saknar även de tilltro till systemet och utan lojaliteten imploderar även försvarsmakten.

 

Hälften av de 34 provinserna har redan fallit. Människorna i huvudstaden fruktar för sina liv och utlänningar hämtas hem aktut via luftbroar. USA skickar tillbaka 3000 soldater och UK 600 för att understödja evakueringen av sin ambassadpersonal. Paniken måste vara nära förestående.

 

Utan att gå in på konfliktens ursprung, då alla vet vad som hände 9/11, eller varför USA drar tillbaka sina trupper efter 20 år, då få lär ha missat det minskande stödet för den enorma insatsen; kan vi oaktat konstatera att världen nu har lämnat ett land som hamnat mitt emellan därhän.

 

Och att vara mitt emellan vet jag en del om. Så många gånger och så många generationer som mitt födelseland varit invaderat och andra ritat nya streck på kartan när de fördelat tillgångarna. Så många gånger som människor har behövt lämna allt de äger och har för att fly eller fäkta. Kanske är det därför som det gör så ont att vanmäktigt se på.

 

Att demokrati inte får tas för given är vansinnigt viktigt, för den hotas ständigt av sådana som vill något annat och helt enkelt ser den som underordnad eller tom vill motverka deras syften. Och utan demokrati är vi faktiskt bara en liten skrutt av människokött. Utan en trygg struktur som låter oss bygga våra liv och planera en framtid för vår avkomma blir vi till skygga varelser helt utan rättigheter.

 

De  svagaste drabbas alltid hårdast. De äldre som inte orkar och kanske inte ens vill fly, de yngsta som ännu inte förmår. Emedan de starkaste drar till fronten för att kanske aldrig komma tillbaka försvagas uthålligheten i civilsamhället något enormt över tid och även de som klarar sig förblir ärrade för evigt och kanske aldrig fria igen.

 

Kvinnor är oftast mest utsatta i konflikter och de styrkor som nu invaderar Afghanistan värderar våra liv på en helt annan skala, där våra rättigheter inte ens snuddar vid männens utan är helt underordnade. Därmed kan man förfara med oss precis som man vill. Och det gör man också.

 

Välutbildade människor och sådana som engagerat sig för samhället på andra sätt utgör också hot mot en söndrande makt. Politiker och frivilligkrafter elimineras, liksom oliktänkande och olikälskande, för att röja väg för den nya regimen och deras enda sanning.

 

De krafter som nu invaderar Afghanistan är så mörka och deras handlingar så avskyvärda att vi som lever i demokratiska samhällen knappt kan ta till oss berättelserna. Många vänder blicken åt ett annat håll.