Spanarbloggen

Mycket kan sägas om utmaningen att samla det idag lite mer dynamiska utbudet av partier till en majoritet som är någorlunda hållbar för att genomföra något över huvud taget. Men ännu mer intressant är det att titta på personerna som faktiskt ska få till det. Nä, det är klart att de inte är helt ensamma om uppgiften, men även om man får bilda regering och har en proffsig stab till sitt förfogande så är pressen och insynskraven på personen ganska stora idag. Som ledare förväntas man tex vara både aktiv och transparant på sina sociala medier - gärna med den där lilla extra personliga touchen.

 

Det amerikanska presidentvalet engagerade både dem som trodde på den starke affärsmannen med stort mediagenomslag och dem som hoppades på mer stoisk stabilitet. Båda var under en lång period väldigt synliga i våra mediakanaler. I Norge är det nu bara dagar kvar till valet där den energisprudlande förändringsledaren hotas av en mer återhållsam kandidat. Det har vi nu börjat höra lite mer om. Senare i spetember är det val i Tyskland, där vi redan nu vet att Bundeskanzlern, tillika Europas starka kvinna, kommer att lämna över stafettpinnen till någon annan; troligtvis inte ur samma parti och definitivt inte en lika stark profil.

 

Man undrar ju om folket törstar efter spänning och förändring eller efter lugn och stabilitet. Om man tror att förändring är bra, eftersom vår verklighet (iom takten inom forskning och teknologiutveckling) förändras så snabbt nu för tiden. Eller om man hoppas kunna bromsa förändringstakten och landa i ett lugnare tempo.

 

Men att söka stabilitet och förutsägbarhet är också att skapa förutsättningar för att vi ska få leva våra liv så fritt som vi vill. Därmed blir dynamik och stabilitet inte motsägelsefulla. Det ska bara till rätt person för att få till det tricket. Det optimala måste alltså vara en dynamisk ledare som kan leverera stabilitet men inte rädas förändring. Alltså vara trygg men inte tråkig. Stabil men dynamisk.

 

Som Ulf!