Spanarbloggen

Avnjöt finalen på ett favoritprogram igår kväll - Allt för Sverige. En serie som berör och tar fram någonting vackert och unikt. Den vänder på perspektivet. Det var vi som flydde en gång. Det är hit svenskättlingarna återvänder för att söka sina rötter.

 

Det gäller förstås inte mig. Hur svensk jag än är i hjärta och själ så är jag född polack och anländ hit som flyktingbarn. Och inte nog med det. Jag är född i det nya Polen, som vid 2:a världskrigets slut ritades in i delar av gamla Tyskland. Mina förfäder kommer inte från de delarna. De skickades över i godståg hösten 1945 från det som nu inte längre skulle få vara Polen. Det som nu skulle bli Ukraina.

 

Så sent som för två år sedan smidde vi kusiner planer på en resa till Lviv tillsammans med våra mammor för att se var vi egentligen kommer ifrån. Det vackra Ukraina som mormor och gammelmormor berättat om. Det var strax innan pandemin briserade och planerna fick läggas på is. Knappt hann vi andas ut efter restriktionerna så briserade kriget i Europa.

 

Det är helt surrealistiskt att de planer vi hade inte bara är fördröjda - de kanske aldrig kan bli verklighet. Ingen vet vart detta tar vägen. Lviv ligger nära den nuvarande Polska gränsen, där kriget ännu inte brinner men är högst påtagligt och redan berövat medborgarna vardagen. Det var dit vi hade tänkt återvända för att söka våra rötter.

 

Hela Polen sjuder av volontärinsatser och 90% av flyktingarna behöver inte hjälp med inkvartering, de reser direkt till släkt och vänner. Det säger en hel del om hur nära nationerna står varandra. Det märks också i polska folkets enorma engagemang. Här var kriget aldrig avlägset i tanken innan det blev högaktuellt igen.

 

Jag är helt uppslukad av förloppet och bidrar med ekonomiskt stöd och en del logistik och samband. Beredd, om vi skulle behöva göra mer. Men framför allt ser jag om min egen beredskap. Och rikets beredskap - den ses bäst över genom ett medlemskap i Nato. För att vi inte ska vara nästa Ukraina.